Ni vet den där känslan


.. när man sitter på arlanda och är påväg mot varmare breddgrader.
 
 
Veta att man kommer ha det så himla underbart. Ligga på stranden, solen gassandes, musik i öronen och kunna ta ett dopp i havet NÄR MAN VILL. Detta behöver jag just nu, är så himla trött på snön och det jag gör om dagarna dvs pluggar. Vill ha semester, vill vara sommar-lycklig, vill vara brun, vill kunna gå i bikini dagarna lång. 
 
Ingen kan någonsin förstå MIN känsla inför studenten som äger rum om 111dagar. Jag längtar så så så så otroligt mycket tills den dagen och dagarna efter. Jag orkar inte känna den där "jag är arbetslös-känslan" även om det är det man är. Det jag vill är att resa! Jag och Sofia har pratat om det här. Det är bättre att göra det som man vill än att undra sen hur det skulle vara OM jag hade gjort det för ett år sedan. Jag skulle inte säga att det riktigt är att bara köra utan man måste ha en plan också. Vissa av Sofias bekanta/vänner åkte till ett varmare land med bara pengar. Ingen planering alls, inget boende. Vissa människor är så att dom chansar och tar stora kliv ut i livet men jag är inte riktigt sån, jag vill planera och veta vad jag gör men ändå kunna göra vad jag vill när jag väl är där. 
 
För mig är det inte bara att åka, utan jag måste samla in och spara pengar först. Försöka få ett extra jobb/jobb och tjäna ihop egna pengar som jag kan göra vad jag vill för. Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med när jag blir "stor". Vet inte om jag ens ska söka in till högskola, jag menar det är ju lite svårt med tanke på att jag inte vet vad jag vill göra. Men Sofia säger att det kan vara bra att ta paus ett år efter studenten och fundera över vad man vill göra. Sofia ska åka till USA, jobba som aupair och sedan får hon liksom se vad som händer, om hon trivs där så stannar hon eller så kanske hon flyttar hem igen. Det absolut bästa skulle vara om jag och Sofia flyttade ihop med varandra i Kali, vilken dröm. Men drömmar kan bli verklighet, bara man kämpar för dom.
 
Jag har verkligen tänkt på framtiden sååå mycket nu i flera månader fram och tillbaka. Livet blir så som jag gör det till såklart, men undra vart jag hamnar, vad jag gör osv. För mig är det ganska skrämmande att jag nu är vuxen. Känns som jag var ett barn för ett år sedan och nu måste jag ta massa viktiga beslut och börja jobba? Det är en sådan konstig känsla!
 
Mina tankar om detta blir till en bok om jag ska fortsätta, texten blev ganska förvirrande och krånglig för dom som kanske inte tänker på det jag tänker på. Men ville bara skriva av mig lite, känns braaa! 







Ditt namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


Blogg/hemsida:


Kommentar: