Tankar kring dansen


Jag har alltid haft min dans som har betytt så otroligt mycket för mig ända sen jag var fyra år då jag började dansa på en dansskola. Jag har alltid haft mål med min dans, att alltid bli bättre. Vissa gånger så har jag tappat hoppet lite och trott att jag aldrig ska nå upp igen för att man hittar alltid personer som är bättre än sig själv som man jämför med. Dock kan jag också tycka att det är en bra sak, just för att ha någon att se upp till. Men jag vet att dans är något jag älskat så pass länge, jag har liksom alltid velat bli danslärare och lära ut till andra människor just det jag har lärt mig under alla mina år.

 

Under min dans-tid så har jag fått många vänner. Vänner som stöttar en att bli bättre och vissa som jag nästan stört mig på för att dom är så bra, dock som jag skrev tidigare så stärker det mig själv också. Jag vet att utan dansen så skulle min identitet var helt annorlunda. Dans tar ju upp så mycket tid av den fritid man har, vilket resulterar till att man har mindre tid till annat som man kanske skulle lägga mer tid på om man inte höll på med dansen. Jag är grymt nöjd över att min mamma tog mig till dansskolan när jag var fyra år, för det jag har hållit på med dessa 14 år har varit en otroligt rolig upplevelse och att jag än idag älskar det visar bara hur mycket det verkligen betyder.

  

Men, i några år nu så har jag haft stora problem med mina benhinnor. För 1 år sedan så var jag hos doktorn som då gav mig två alternativ. Antingen så lär jag ge upp dansen för annars så kommer det sluta med att jag sitter i rullstol, eller, så lär jag in och operera i båda mina ben. Det är klart jag inte vill sluta dansa, det är klart jag inte vill hamna i rollstol och det är klart jag inte vill operera och få två stora ärr på benen. Så jag gav mig själv ett annat alternativ. Jag drog ner på dansen, dansade alltså inte alls lika mycket som jag gjorde innan. Självklart blev det skillnad då jag inte hade ständigt ont i mina ben utan bara då jag tränade. Med linnex så gick det hyfast bra och behövde inte pina igenom hela dansträningen vissa gånger. 

  

Men jag var fortfarande rädd, rädd för att någonting skulle hända så jag aldrig mer kunde kunna gå igen. Vilket gjorde att jag drog tillbaka så mycket. Jag hoppade inte lika mycket på träningar osv, jag kämpade liksom inte. Vilket har blivit lite jobbigt för att jag tycker själv att jag inte har utvecklas någonting nu på ett år. Ett år är en ganska lång tid för att bli bättre på, i alla fall när det gäller sporten jag håller på med. Jag vill kämpa och komma längre fram, men det går inte. Min kropp hindrar mig för att göra det jag älskar, det är hemskt. 

  

Har haft en enorm ångest över vad jag ska göra nu till nästa termin. Ska jag fortsätta tävla dans och chansa på att ingenting händer eller ska jag lyssna på doktorn och ta det lugnt? Ganska enkelt beslut tänker ni, klart du ska sluta dansa om det kan skada dig för livet, men det är inte så enkelt..

 

 







Ditt namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


Blogg/hemsida:


Kommentar: