Tankar kring dansen


Jag har alltid haft min dans som har betytt så otroligt mycket för mig ända sen jag var fyra år då jag började dansa på en dansskola. Jag har alltid haft mål med min dans, att alltid bli bättre. Vissa gånger så har jag tappat hoppet lite och trott att jag aldrig ska nå upp igen för att man hittar alltid personer som är bättre än sig själv som man jämför med. Dock kan jag också tycka att det är en bra sak, just för att ha någon att se upp till. Men jag vet att dans är något jag älskat så pass länge, jag har liksom alltid velat bli danslärare och lära ut till andra människor just det jag har lärt mig under alla mina år.

 

Under min dans-tid så har jag fått många vänner. Vänner som stöttar en att bli bättre och vissa som jag nästan stört mig på för att dom är så bra, dock som jag skrev tidigare så stärker det mig själv också. Jag vet att utan dansen så skulle min identitet var helt annorlunda. Dans tar ju upp så mycket tid av den fritid man har, vilket resulterar till att man har mindre tid till annat som man kanske skulle lägga mer tid på om man inte höll på med dansen. Jag är grymt nöjd över att min mamma tog mig till dansskolan när jag var fyra år, för det jag har hållit på med dessa 14 år har varit en otroligt rolig upplevelse och att jag än idag älskar det visar bara hur mycket det verkligen betyder.

  

Men, i några år nu så har jag haft stora problem med mina benhinnor. För 1 år sedan så var jag hos doktorn som då gav mig två alternativ. Antingen så lär jag ge upp dansen för annars så kommer det sluta med att jag sitter i rullstol, eller, så lär jag in och operera i båda mina ben. Det är klart jag inte vill sluta dansa, det är klart jag inte vill hamna i rollstol och det är klart jag inte vill operera och få två stora ärr på benen. Så jag gav mig själv ett annat alternativ. Jag drog ner på dansen, dansade alltså inte alls lika mycket som jag gjorde innan. Självklart blev det skillnad då jag inte hade ständigt ont i mina ben utan bara då jag tränade. Med linnex så gick det hyfast bra och behövde inte pina igenom hela dansträningen vissa gånger. 

  

Men jag var fortfarande rädd, rädd för att någonting skulle hända så jag aldrig mer kunde kunna gå igen. Vilket gjorde att jag drog tillbaka så mycket. Jag hoppade inte lika mycket på träningar osv, jag kämpade liksom inte. Vilket har blivit lite jobbigt för att jag tycker själv att jag inte har utvecklas någonting nu på ett år. Ett år är en ganska lång tid för att bli bättre på, i alla fall när det gäller sporten jag håller på med. Jag vill kämpa och komma längre fram, men det går inte. Min kropp hindrar mig för att göra det jag älskar, det är hemskt. 

  

Har haft en enorm ångest över vad jag ska göra nu till nästa termin. Ska jag fortsätta tävla dans och chansa på att ingenting händer eller ska jag lyssna på doktorn och ta det lugnt? Ganska enkelt beslut tänker ni, klart du ska sluta dansa om det kan skada dig för livet, men det är inte så enkelt..

 

 





Är det verkligen ditt drömutseende?


Okej, jag kom att tänka på en sak här om dagen som handlade om hur människor bedöms i samhället. Det blir ju automatistik att de "snygga" får mer uppmärksamhet än de "fula". Varför är det så egentligen? Jag menar, alla vi ser ju ut som vi gör, vi kan inte ändra något på vårt utseende. ALLA ÄR OLIKA. Men tyvärr så är idealet i dagens samhälle att, ska man vara på topp så ska man både vara snygg och pinnsmal. Hur många klarar egentligen av det? För det första så föds inte alla människor av det perfekta dna och för det andra så har bara en liten del av befolkningen chansen att bli/eller vara pinnsmala.Alla kroppar är olika byggda, vissa kan inte nå upp till det idealet man måste följa idag för att få uppmärksamhet. 
 
 
 
Jag tänker såhär att varför ska man fortsätta att sträva mot det idealet man förmodligen aldrig kommer att nå? Varför inte bara börja tro på sig själv och inse att man är fin som man är. Folk som anser sig själva som fula kommer tyvärr fortsätta vara fula sålänge ni inte tror på er själva, för tror ni inte på er själva så kommer ni utstråla en dålig energi. Därav så tycker folk omkring dig att du är ful samtidigt som du själv tycker att du är ful. För att inte fortsätta leva på den dystra sidan där allt och alla suger bara för att du inte känner dig bekväm, ändra på det. Även om du anser dig som ful eller inte. Tänk alltid på att du är skitsnygg för då kommer du automatiskt utstråla en possitivare enegri till folket runt omkring dig, och framför till dig själv. 
 
shine bright like a diamond from now on





Ni vet den där känslan


.. när man sitter på arlanda och är påväg mot varmare breddgrader.
 
 
Veta att man kommer ha det så himla underbart. Ligga på stranden, solen gassandes, musik i öronen och kunna ta ett dopp i havet NÄR MAN VILL. Detta behöver jag just nu, är så himla trött på snön och det jag gör om dagarna dvs pluggar. Vill ha semester, vill vara sommar-lycklig, vill vara brun, vill kunna gå i bikini dagarna lång. 
 
Ingen kan någonsin förstå MIN känsla inför studenten som äger rum om 111dagar. Jag längtar så så så så otroligt mycket tills den dagen och dagarna efter. Jag orkar inte känna den där "jag är arbetslös-känslan" även om det är det man är. Det jag vill är att resa! Jag och Sofia har pratat om det här. Det är bättre att göra det som man vill än att undra sen hur det skulle vara OM jag hade gjort det för ett år sedan. Jag skulle inte säga att det riktigt är att bara köra utan man måste ha en plan också. Vissa av Sofias bekanta/vänner åkte till ett varmare land med bara pengar. Ingen planering alls, inget boende. Vissa människor är så att dom chansar och tar stora kliv ut i livet men jag är inte riktigt sån, jag vill planera och veta vad jag gör men ändå kunna göra vad jag vill när jag väl är där. 
 
För mig är det inte bara att åka, utan jag måste samla in och spara pengar först. Försöka få ett extra jobb/jobb och tjäna ihop egna pengar som jag kan göra vad jag vill för. Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med när jag blir "stor". Vet inte om jag ens ska söka in till högskola, jag menar det är ju lite svårt med tanke på att jag inte vet vad jag vill göra. Men Sofia säger att det kan vara bra att ta paus ett år efter studenten och fundera över vad man vill göra. Sofia ska åka till USA, jobba som aupair och sedan får hon liksom se vad som händer, om hon trivs där så stannar hon eller så kanske hon flyttar hem igen. Det absolut bästa skulle vara om jag och Sofia flyttade ihop med varandra i Kali, vilken dröm. Men drömmar kan bli verklighet, bara man kämpar för dom.
 
Jag har verkligen tänkt på framtiden sååå mycket nu i flera månader fram och tillbaka. Livet blir så som jag gör det till såklart, men undra vart jag hamnar, vad jag gör osv. För mig är det ganska skrämmande att jag nu är vuxen. Känns som jag var ett barn för ett år sedan och nu måste jag ta massa viktiga beslut och börja jobba? Det är en sådan konstig känsla!
 
Mina tankar om detta blir till en bok om jag ska fortsätta, texten blev ganska förvirrande och krånglig för dom som kanske inte tänker på det jag tänker på. Men ville bara skriva av mig lite, känns braaa!